Det är inte bra att ha sin bil alltför nära en svensk bil, i alla fall inte om man är finne och reser i Norge. I morsse då vi åt frukost ville "grannarna" på campingen ha hjälp med att starta sin bil; batteriet hade laddat ur för att GPS:en varit påkopplad över natten. Visst, sade vi, Volvon flyttades och svenskarna fick igång sin bil. Men som sagt blåser det rätt mycket på fjällen, och då Oskar skulle ta loss kablarna lyckades de blåsa ihop och stackars Volvon fick kortslutning. Den funderades, diskuetrades och svenskarna ringde samtal. Holländarna från husbilen brevid erbjöd av sina överlopps säkringar. Jahaja, tänkte jag, och packade ihop tältet och sovsäckarna. Och precis som jag tänkt mig så fick Oskar och svenskarna igång Volvon till slut. Men det gällde att låta motorn vara i gång så att batteriet skulle laddas, och därför bar det av nästan genast. Frukosten blev lite knaper, den blev ju på hälft...
Nöjda över att äntligen komma iväg körde vi ned för fjället, in på riksvägen och mot nya äventyr. Tills jag högt konstaterade att det kändes som om vi glömt något.... Oskars arbetslaptop som var inne i receptionen för att laddas, förstås! I det här skedet började Oskar få nog, så vi bytte kusk så att Oskar skulle få möjlighet att vila sina nerver. Och så bar det av upp på fjället igen... Och ner igen...
Förra sommaren körde jag in över norska gränsen, ned för ett fjäll och konstaterade sedan att Oskar för sköta körandet i Norge eftersom vägarna är alltför smala och krokiga för min smak. Men nu var jag då chaffis och upp på Tindevegen skulle vi. Uppåt, uppåt och återigen uppåt. Till slut körde vi bland molnen! Som liten notis kan konstateras att man ser bättre framför sig i ett moln om man har solglasögon på sig.
Vägen ned var en klassiker med många "hairpin"-krokar, d.v.s. vägen ringlade ned i tajta kurvor. Automatväxeln gav förstås lite extrakrydda då bromsarna hotade att överhettas. Och trots att jag höll utkik före varje kurva lyckades en bil överraska mig mitt i kurvan. Jag är bara tacksam att vi kör en personbil och inget större...
Efter en mat- och promenadpaus i Laerdalsöyri var det dags för världens längsta vägtunnel på 24,5km (från Åbo till Pargas!). Om den kan endast konstateras att det är jäkligt tråkigt att köra tjugo minuter i en tunnel, även om det piffats upp med lite blå ljus med några kilometers mellanrum.
I Flåms tog vi flåmsbanan till Myrdal. Vyerna var fina, men Maestro kan inte rekommendera den högljudda banan. Han var inte alls förtjust, men på tillbakavägen lugnade han sig litet och vilade snällt i famnen. Glädjen var stor då han åter fick rulla sig på en kvalitetsgräsmatta efter tågturen.
Och nu är vi bara tjugo kilometer ifrån vid Gudvangen, åter igen vid en camping (kommer bli dyrt det här!). Imrogon ska jag skratta åt några "vikingar", sen skall vi fortsätta till Bergen. Mot nya äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar